VÄRLDENS FINASTE



Så här på alla hjärtans dag tänkte jag berätta om en hjärtlig hund!




PUCCI
(aka JUNIOR)



Som kom från en by som heter Rillieux la pape i Franska alperna.
Sommaren 2003 hittade mamma och pappa
en smuttsig, sårig, oljig, mager liten loppäten varelse i mälarhöjdsbadet,
alldeles ensam och virrig med bruten svans.
Efter sett honom ensam nån timma fick han följa med
hem och så ringdes polisen:
- Får han stanna till ägaren är upphittad?
Så efter många bad och morgonrocksnorren till koppel
så hittade vi stämpeln i örat och det visade sig efter några månader
att polisen hittade ägaren i Frankrike.
Han sa att han aldrig varit i Sverige??
Och undrade om vi kunde komma och lämna honom
annars fick han stanna kvar!
Ägaren jobbade på Franska statens järnvägar
så vi kunde sätta honom i en låda tyckte han så han kunde bli hämtad.
Frågan var om han åkt hela vägen själv till Sverige, tågluffade..
Mannen skickade intyg på honom, där det stog att han hetter Junior.
Vi kallade honom Pucci,
eftersom det var det ända han lyssnade på..
Och mannen själv hade köpt honom på ett hittehem för hundar.
Så åldern var lite tveksam men på pappret var han 7 år när vi hittade honom.
Vi var nu ägare till världens finaste hund!
PUCCIHUNDEN



Här har vi en av Puccis bästa kompisar.
Eller lovers haha.
PUCCI<3ALICIA
Jag och Lisa kunde gå millånga promenader med dom här
två tokhundarna, sommar som vinter.
Vintern var lite jobbigare för Pucci -
han gillade nämnligen Alicias rumpa så han fick grävla sig fram i tunnlar
efter henne medans hon skuttade fram i snön..
Här sitter dom helt slut när vi ska in och handla.



R.I.P
Vi hade honom i lite mer än fem år.
Bästa hunden - Bästa åren!
Som fick hjärtproblem men ändå glad.






GLAD ALLA HJÄRTANSDAG!!





Tittut



Liiitenputte!



Bästa kompisen!



Farbror Pucci med vinterpälsen!




Kommentarer
Postat av: R

Kommer ihåg när ni hittade den lilla. Visste inte att han gått bort. Vila i frid.

<3

2011-03-08 @ 00:45:44
Postat av: Carin

Vilken härlig story den lille söta rackaren hade i bagaget. Man ska aldrig döma hunden efter håren och han hamnade rätt till slut! Kanske var det ödet och på alla fina bilder ser han ut att utstråla så mycket kärlek. Det är inte roligt att förlora en vän men då får man minnas alla promenader, gosstunder, lurviga öronlappar och lekstunder man upplevt tillsammans: Kort sagt, ett oytligt inlägg som berörde...

2012-01-10 @ 23:23:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0